2011 var ett minst sagt intressant år. Låt oss kalla de för farsernas, katastrofernas, krisernas och lögnernas år. Här på bloggen har jag i mån av tid och resurser försökt redogöra för förra årets händelser och detta är resultatet. Nedan är alla rubriker för alla månader i kronologisk ordning, uppifrån och ner. Läs och begrunda förra årets händelser i Sverige, Europa och världen.
För att du ska slippa skrolla dig till döds så har jag skapat länkar till varje månad nedan:
S.O.S. Europe is sinking – Musikaliska versionen – Lika stor del av helheten som allvaret varit har även det komiska tagit. Humor har varit en av de viktigaste elementen i den soppa av rapportering som varit under det gångna året:
Är det någon som läst intervjun med Lars Ohly i Dagens Industri (länk)? Jag blir mörkrädd, särskilt när man begrundar att han faktiskt är partiledare. Han må vara partiledare för vänsterblockets minsta parti men icke desto mindre en partiledare med en roll att representera inte bara sitt parti utan även de röstberättigade som sympatiserar med partiets ideologi. Vad sägs om följande:
Så hur har du dina pengar placerade?
”Jag har ju inga – jag har ju skulder. Om jag har några kronor över så går de till ett sparkonto. Men skulderna på bostadsrätten uppgår väl till 2,4 miljarder, nej miljoner.
Och hade man några tvivel på hans oförmåga att hantera pengar så får man det besvarat också:
Alla dina besparingar går till ett bankkonto?
”Ja, men jag har inga. Det växer som mest till 15.000 till 20.000 innan jag gör av dem.
Man ska komma ihåg att detta är en man som får en hel del av våra surt förvärvade pengar för att prata i riksdagen och agera högsta representant för en liten grupp röstberättigade. Nu är det inte min avsikt att ”hacka” på Lars Ohly utan bara påvisa bristen av sinnesnärvaro hos våra politiker för den tid vi lever i, oavsett om de sitter i regeringsposition eller opposition. Nu är inte Lars Ohly den enda av partiledarna och riksdagsledamöterna som lever ett skuldsatt och ekonomiskt eftersatt liv, vilket vi kommer att se mer av nedan. Detta löper som en röd tråd hos många andra men Lars Ohly står ut med sitt prat om den ”onda kapitalismen” samtidigt som han med sina skulder och sitt sätt att leva (bostadsrätt) är en lika stor del av den som alla andra.
När man har skulder är man en del av det som Lars Ohly betecknar som det ”kapitaliska systemet”. Jag ålägger inte alla skuldsatta med bördan av sin situation men utan tvekan är många människor ett offer för sitt eget beteende. Om vi ska få ett slut på lånefesten och få människor att ändra beteende så måste beteendet återspeglas på alla nivåer och detta inkluderar politiker och särskilt de som sitter i riksdagen.
Det farliga med Lars Ohly och hans situation (liksom många andra politiker i hans ekonomiska situation) är att de kommer böja lagarna efter sitt behov. Om en politiker har bekymmer är det svårare men när beteendet genomsyrar en större mängd folkvalda så kommer de att agera i sitt eget intresse. Där kommer situationen som skuldsatt in i bilden. Beteendet att vara skuldsatt är standard och helt normalt, därför kommer skuldfesten att få ett abrupt slut på alla samhällsnivåer.
Att försätta sig i skuld verkar vara något som genomsyrar hela samhället men vänstern framförallt. Jag tänker närmast på Lessebo kommun med kommunalrådet Monica Widnemark (S) som lekt centralbankschef fast utan sedelpress. De sitter på dryga 800 miljoner i skulder:
Förklaringen sägs vara stora investeringar i reningsverk och fjärrvärme. Men kommunen har också lekt affär, med ett från starten lagvidrigt samarbete med New Wave Group. Kommunalrådet Monica Widnemark (S) spelar ett högt spel, med kommuninvånarnas tillgångar som insats. Högt räknat har det gett ett par hundra arbetstillfällen.
Som Smålandsposten tidigare rapporterat har det samägda bolaget en låneskuld på 249 miljoner kronor för jättesatsningen i Kosta. Att kommunen försökt sälja sin andel på 51 procent av Kosta köpmanhus utan att lyckas vittnar om att marknaden främst ser riskerna framför framtida eventuella vinster.
Och om vi inte kan få nog av småländska kommuner som skuldsätter sig så kan vi fortsätta med småländska föreningar. Efter att ishockeylaget Växjö Lakers fått lån av Växjö kommun för arenabygget så tittar man på möjligheten att låna ut till mindre föreningar, notera första meningen:
Vi vill göra det möjligt för klubbarna själva att kunna påverka storleken på det de gör. Genom att kommunen lånar ut pengar, får föreningarna också verkligen tänka efter hur de ska satsa, säger han. Förslaget om att låta idrottsföreningar låna pengar av kommunen har ännu inte klubbats igenom i kommunfullmäktige, men Ulf Hedin tror inte att det kommer att vara något problem att få igenom förslaget. Redan nu har fritidsnämnden utlovat ett lån till Åby-Tjuredas idrottsförening på 945 000 kronor för utbyte av kulvertledningar till konstisbanan i Åby och till en installation av en värmepump. Det andra lånet på 2 595 000 kronor gick till Gransholmens idrottsförening som ska gå till en nyanläggning av en konstgräsmatta.
Räntorna på lånen kommer att vara marknadsbaserade och utan subventioner från kommunen. Men Ulf Hedin tror inte att det finns risk för att föreningarna inte kommer att kunna betala tillbaka lånen. Enligt fritidsnämndens lånekriterier ska en förening bland annat kunna visa upp en balanserad budget de senaste tre åren och inte ha några skulder till vare sig Växjö kommun eller andra aktörer. På så sätt vill man minimera risken att en förening inte kan betala tillbaka sitt lån.
– Då får kommunen helt enkelt ta över anläggningen. Men vi jobbar stenhårt för att en sådan situation aldrig ska inträffa. Vi försöker vara så försiktiga som vi bara kan, säger Ulf Hedin.
Patric Martinsson är ordförande i Gransholms IF. Han säger sig vara nöjd med fritidsnämndens utlovade lån för en ny konstgräsplan.
– Det finns väl alltid risker med att ta lån. Men vi känner oss trygga med det, vi har en bra plan, säger han.
Man tror… man hoppas… och man har en plan. Stickan har en plan! Man leker riskanalytiker och ignorerar världen och skuldkrisen. Man bygger vidare på lånefesten som nu genomsyrar varenda instans av vårt samhälle, från våra barn (smslån), familjer (huslån), föreningar (kommunlån) och vidare upp på företag och landsnivå. Detta är den perfekta stormen. Det uttrycket användes bara för några dagar sedan på E24 av Nouriel Roubini som menar att vi står inför en ny finanskris 2013. Inte så konstigt. Alla som tar sig några minuter att sätta sig in i situationen vi befinner oss i kan se vad som väntar.
Allt detta jag skrivit om är ett symptom på en sjukdom vars verkliga verkningar kommer drabba vårt land som helhet de kommande åren. Vi står inför utmaningar som saknar motstycke i historien och sättet man väljer att tackla dom är att låtsas som inget och fortsätta som vanligt. Ingen vill ta orden i munnen och säga det som det är. Ordet jag skulle vilja använda är kollaps och det är ingen överdrift i betydelse. Låt oss avvakta och se när (inte om) IMF knackar på vår dörr för att ”hantera” bakfyllan av vår lånefest. Den dagen kommer.
Min första kommentar är YES!. Får återkomma med övriga synpunkter men rent spontant måste MP samarbeta med Alliansen. MP är trots allt det parti som jag anser har bäst förståelse (utåt sett iaf) för Peak Oil.
Sverige vaknar upp till en fortsatt alliansregering och inom en snar framtid enorma prövningar som kommer kräva att våra politiker tar ett mycket mycket stort ansvar!
Ju närmare vi kommer valdagen desto mer klarnar det hur svagt stödet är för de rödgröna, och värre tycks det bli. Det tycks inte spela någon roll vad de rödgröna presenterar, stödet minskar ändå. Svaret på gåtan är faktiskt ganska enkel att lösa och jag ska här presentera vad som borde vara uppenbart för varenda en som inte vet.
Enskilt största anledningen till att att de rödgröna tappar stöd är…
Just det! Lars Ohly!
Svenska Dagbladet betraktar nu på morgonen (söndagen den 29:e augusti) de rödgrönas låga opinionssiffror och kan konstatera ungefär vad jag gjort:
Resultatet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i dagens Sifo ligger drygt 6 procentenheter lägre än lägstanoteringen under tidigare borgerliga perioder, som är från november 1991.
Sådana historiska jämförelser är förstås inte invändningsfria. Under den borgerliga perioden 1976–1982 fanns inte Miljöpartiet. Och 1991–1994 satt de gröna inte i riksdagen. Att Miljöpartiet i mätningar numera är Sveriges tredje största parti har naturligtvis minskat utrymmet för både S och V.
Men huvudförklaringen till dagens svaga Sifosiffror för de röda partierna är den kraftiga Socialdemokratiska blodförlusten i slutet av våren, efter att de rödgröna hade presenterat sin gemensamma ekonomiska politik.
Och att de besvikna S-sympatisörerna inte har sökt tröst hos Vänsterpartiet. Kanske innebär det rödgröna samarbetet att frustrerade S-väljare inte längre ser Lars Ohlys parti som ett alternativ för att markera missnöje.
Men enligt Socialdemokraterna är förklaringen att partiets sympatisörer har ”lagt sig på soffan” istället för att byta parti. Att vinna tillbaka dem är därför en av kampanjarbetarnas huvuduppgifter fram till valet.
Intressant att notera är hur man väljer att vända på påståendet om Lars Ohly, dvs folk är hellre soffliggare än att rösta på V. Det vore intressant att veta hur svenska folket hade svarat på opinionsundersökningarna om man haft med följande fråga för ”soffliggarna”:
Hur hade du röstat om Socialdemokraterna utelämnat V från det rödgröna samarbetet?
Jag utmanar Novus att genomföra en sådan undersökning. Andra orsaker bakom de rödgrönas katastrofsiffror kan nog diskuteras men en annan trolig orsak bakom de dåliga opinionssiffrorna är troligen oenigheten inom de rödgröna. Där är Lars Ohly (återigen) den som ställer sig på tvären oftast i de större frågorna och däri ligger troligen problematiken med hela det rödgröna samarbetet.
Jag är varken på ena eller andra sidan av blocken men det går inte att blunda för de generalmisstag som de rödgröna begår och som troligen kommer att kosta dom ännu en förlorad mandatperiod.
Mina tre enkla tips för Mona Sahlin och resten av de rödgröna är:
Dumpa Lars Ohly (nästan för sent för V nu).
Uttalanden av enskilda partiledare inom det rödgröna samarbetet görs endast inom anvisade områden. I övriga fall ska det hänvisas till en gemensam talesperson.
Är man oenig så ska man inte ge sken av detta genom att svara på frågor där man inte enats om en gemensam linje.
Om jag ändå ska flika in något som kan tolkas som något positivt om de rödgröna så är det att man har en utmaning framför sig och det är trots allt några veckor kvar till valet. Min förhoppning är att de rödgröna ska ge alliansen en match men inte på bekostnad av det sunda förnuftet och däri ligger mitt motstånd mot båda blocken för de anspelar på löften som bara behöver hållas om utrymmet inom svensk ekonomi tillåter det vilket är som att lova fint väder ett år framåt i tiden.
Vi ÄR på väg in i en ny finanskris förstorad av en mycket ansvarslös penningpolitik av världens regeringar. Man har överfört bankernas förluster till staternas balansräkning och därigenom skapat en kris som hotar ländernas statsfinanser. Hade man låtit storbankerna gå omkull hade man haft en hanterbar situation där de mest sunda hade överlevt. Nu lät man de mest hänsynslösa och ansvarslösa bankerna överleva och fortsätta med sin verksamhet som på nytt göder det som orsakade första vågen av finanskrisen i slutet av 2007 och början av 2008.
Jag är övertygad om att de flesta partier vet om detta och därför kan utfästa diverse löften med reservationer om sveriges ekonomiska utsikter. Synd bara att det sker på bekostnad av din röst…
Här står vi, mitt i en valrörelse med två ”lag” som slåss mot varandra. I ena ringhörnan har vi en blåslagen Mona Sahlin med sina lika förvirrade rödgröna kolleger och funderar var slagen kom ifrån. Medan de debatterar högljutt står Fredrik Reinfeldt i andra ringhörnan med sina allianskompisar och polerar sina naglar. De behövde nämligen inte göra mycket för att de rödgröna skulle bli blåslagna. Sedan finns det några andra småpartier utanför ringen som vill in men de fattar inte hur de ska ta sig över repen. Matchen fortsätter men det ser inte bra ut för de rödgröna, de fattar trots allt inte var de ska slå för att det ska göra någon skada på alliansen.
Vad vill jag få sagt med denna liknelse, egentligen inte mycket mer än det som återspeglas i valrörelsen. Faktum är att vi aldrig upplevt något liknande som vi gör idag. Vi har nog aldrig upplevt en så försvagad socialdemokratisk rörelse som nu och Miljöpartiet som blivit något av en påhängsmotor åt socialdemokraterna i deras strävan att försöka klämma dit alliansen. Vänsterpartiet är mer som socialdemokraternas egna skafferi där gamla urvattnade socialdemokratiska åsikter kan få ligga för den (röstberättigad) som vill ha det. Det blir numera inte ens en kamp mellan blocket eftersom de rödgröna är så splittrade. Ska man titta på de enskilda partierna inom det rödgröna blocket så kan man konstatera följande.
Vänsterpartiet, och jag ska fatta mig kort, framstår med Lars Ohly i spetsen som ett låtsasparti. Deras radikala syn på välfärdsfrågor får en att tro att de legat i kuvös de senaste 80 åren. Jag kallade dom för socialdemokraternas skafferi och det är en bra liknelse för ett parti med en förlegad syn på välfärden.
Socialdemokraterna, ja vad ska man säga. Ett mer förvirrat parti får man leta efter på den politiska kartan. De har efter fyra år i opposition fortfarande inte fattat var på kroppen de ska slå alliansen för att få in en träff. De har ritat en cirkel runt sig själva och vägrar gå utanför den, troligen för att ens ha ett samarbete med MP och V. Genom att ropa upp ett antal (dammiga) socialdemokratiska slagord i givna intervall hoppas man ”väcka” en skara människor, tillräckligt många för att vinna valet. Problemet är att folket vuxit upp och förstått att världen förändrats. Där ligger problemet med socialdemokraterna, de har inte förändrats. De förstår inte att vi lever i en tid där de grundläggande socialdemokratiska värderingarna (främst solidaritet) inte kan användas i de sammanhang som de själva gör.
Miljöpartiet, ja vad ska man säga om detta parti. Jag kallade dom för socialdemokraternas påhängsmotor och det är vad de är. Miljöpartiet är det enda parti som gör socialdemokraterna ”moderna” men inte ens miljöpartiet når ända fram. Efter att ha läst på Cornucopias blogg om miljöpartiets utspel så kan jag bara skratta. Man beklagar sig över att definitionen av ”miljöbil” är så rörig. Ja det är inte så konstigt. Efter åratal av socialdemokratisk nonsenspolitik och därtill alliansens nonsenspolitik i frågor som rör miljöbilar har politikerna själva bidragit till denna röriga definition.
Valrörelsen som tycks präglas av löften till pensionärer kommer att gå till historien som den valrörelse där flest brutna löften gavs. Aldrig tidigare har vi gått in i en valrörelse under så osäkra tider som nu. Politiker har tillsammans med svenska medier (TV4 står ut i mängden) skapat en bild av återhämtning, precis som på andra platser runtom i Europa och världen. Häromveckan lovade Mona Sahlin skattesänkningar till pensionärerna om den ekonomiska utvecklingen för Sverige tillät det. Vi som följt utvecklingen i världen och runtom i Europa vet att detta är föda för våra humorceller, ja för man kan ju inte annat än skratta åt det. Tänk vilken lyx att kunna ge ett löfte med vetskapen att du inte kan genomföra det och det bästa av allt är att du kommer undan med det. Det är Mona Sahlins strategi.
Alliansen har också gjort vissa reservationer inför osäkra tider men det tycks stå klart att Alliansen är mer öppna för vad som väntar än de rödgröna även om Alliansen låtsas som ingenting. Så tidigt som i februari antydde Anders Borg skattehöjningar vilket jag skrev om och det tycks vara gammal skåpmat i valrörelsen men var så säkra på att oavsett vilken regering vi får så blir det skattehöjningar!
Om vi nu övergår till allvarligare saker utanför Sveriges gränser. Det som händer runtom i världen kommer att skölja in i Sverige och för att använda liknelser så kommer det skölja över alla överbelånade medelsvensson och helt blotta Svenska fårkets skuldsättning, det som banker, experter, analytiker, politiker och alla wannabe-makthavare hävdat är helt i sin ordning.
Bunkra upp med lite öl/saft/whisky eller vadsom och … som man säger enjoy the show. Det kommer bli ett episkt fyrverkeri av tragedier som utspelar sig inom en mycket snar framtid. Jag skriver detta för att vara cynisk men vad som väntar är bortom allt förstånd i mänskligt lidande på grund av ett finansiellt system som helt satts ur spel av korrupta politiker och makthavare (detta inkluderar även Svenska politiker och makthavare).
Medan fotbolls VM pågår och uppmärksamheten på världspolitiken och världsekonomin delvis tappar fokus så finns det saker som inte förändras, en sådan sak är att det är valår. Valet i höst kommer att präglas av de inrikespolitiska frågor som vi kommit att bekanta oss med på senare tid. Några sådana frågor är ”utanförskapet”, ”ungdomsarbetslösheten” och ”pensionärerna”. Även om det är svårt att sia om utgången så kan man ändå se vissa trender. En sådan är att båda blocken är halta och staplar sig fram på delvis kantstötta meriter.
Vi har alliansen eller som de vill profilera sig som. Deras iver att driva igenom lagändringar och reformer har gjort dom populära i vissa led och mindre populära i andra. Deras främsta merit är att ha avvecklat Sveriges suveränitet genom att skriva under Lissabonfördraget. Utöver detta har de även drivit igenom lagar som kastar oss tillbaka till 50-60-talets kommunistjakt.
Sedan har vi de ”Rödgröna” som leds av Mona Sahlin, eller Mona Stahlin som hon kallas i vissa kretsar. Tillsammans med Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly vill de vinna valet på de ”orättvisor” som alliansen skapat under sin mandatperiod. Främst vill de satsa på jobben, välfärden och de unga enligt socialdemokraternas hemsida.
Sedan har vi en hel uppsjö partier som står i startgroparna att samla upp de röster som inte de traditionella partierna kan fånga upp. De två främsta är Sverigedemokraterna och Piratpartiet, varav den sistnämnda redan kommit in i Europaparlamentet. Beroende på hur väl blocken driver sina frågor och hur de inblandade gör sig hörda kommer vi att se en omfördelning av rösterna som vi nog inte är vana vid från tidigare val. Denna fördelning kan avgöras av en enda person.
Många röstberättigade hoppar mellan traditionella partier inom blocken och mellan blocken, sedan finns det också en grupp röstberättigade som inte röstar på de traditionella partierna. Normalt efter en borgerlig mandatperiod brukar vänsterblocket och främst socialdemokraterna fånga upp en hel del röster från mitten och höger. Detta är ett mönster som kan komma att brytas i år.
Utan att avslöja för mycket ska jag nu komma med ett påstående som kanske inte alla håller med om. Valet kan avgöras av såväl små som stora saker och händelser. Mitt påstående är att valet kommer avgöras av en enda person. Denna person har gjort flera märkliga uttalanden och betett sig märkligt i TV-debatter. Personen i fråga har också en mycket fientlig inställning till de som tjänar pengar på andra sätt än genom arbete.
Ni får klura en stund, och sedan kan ni klicka på bilden nedan så ser ni vem jag skriver om
Senaste kommentarer