Loading ...
Ska jorden överleva mänskligheten eller ska vi göra som vi alltid gör, förbruka den innan vi själva går under?
Vi närmar oss slutet, skulle man kanske kunna säga. Mänskligheten har förbrukat sina chanser, sina rabattkuponger eller sitt förtroende inför en eventuell allsmäktig skapare. Vi har förbrukat våra chanser att förvalta jorden, vår hemplanet, på ett sätt som möjliggör fortsatt existens.
Det är inte utan att förvånas över denna bragd, prestation eller förmåga. Det måste ändå ses som en sådan att som människa med en genomsnittlig höjd på kanske 182 cm, normaltvikt på 70-80 kg och med varierande utseende kunna samla sig och gemensamt utvecklas till att vara delaktiga att få planeten att dra sin sista suck. Tyvärr så har vi människor inte utvecklats så mycket så vi kan förkasta våra instinkter eller primitiva beteenden. Tvärtom har vi nästintill förnekat dessa och ändå är de en så stor del av vårt liv. En så enkel sak som våra hormoner kan få människor att utföra stordåd såväl som hemska och vidriga saker. Jag kan bara föreställa mig vad Adolf Hitler hade varit om han nöjt sig med att måla tavlor. Var hade vi varit om George W. Bush nöjt sig med att vara guvernör av Texas. Tänk om Olof Palme inte blivit skjuten. Tänk om … ja, det är så mycket som fått oss dit vi är idag. Tyvärr är förklaringen ganska enkel om än komplicerad för att uttryckas i en mening. Jag tänker reda ut lite av mina tankar och funderingar nedan.
Men, vi är kvar och planeten också?
Sant, men när vi på en global nivå ifrågasätter mänsklighetens fortsatta existens så har vi ändå nått en punkt där vi måste fråga oss om vägen tillbaka inte är längre än vägen till slutet. Vi måste fråga oss om det inte är dags att fundera över vad som kan rädda mänskligheten istället för att försöka lappa ihop något som ändå inte går att lappa ihop. Jag ser inte hur vi ska kunna lappa ihop något när vi ändå inte kan dra åt samma håll. Alla tycker olika och ingen verkar vara enig om en gemensam linje. Det man vet är att planeten är hotad av mänsklighetens framtåg, både på miljön och på djurriket. Jorden är som en maskineri där “naturen” varit det naturliga smörjmedlet. Vi har kretslopp, näringskedjor och andra inslag som utgår pulsen på denna planet. Här har vi bidragit till att rubba balansen, inte bara i enda änden utan på flera sätt, från flera håll och på olika nivåer.
Man kan givetvis undra vilken väg vi ska gå men hur vi än gör så hamnar vi på ruta ett. Tyvärr är det så att det som vi kallar ekonomiska intressen ligger bakom mycket av det som gör att vi inte kan få denna planeten att återhämta sig. Det låter som ett naivt tankesätt eller en dålig ursäkt för ett problem ingen vet svaret på, men dessvärre är det så enkelt. Givetvis kan man utveckla detta vidare men sett ur ett enkelt perspektiv så är alla nationer med dess ledare måna om att inte gå misste om eventuella vinster, importer, exporter eller annat som kan gynna landets ekonomi. Man gör lite uppoffringar här och där och man säger sig ta problemet på allvar men faktum är att inga uppoffringar idag kan matcha de problem vi står inför om inte man väljer att “offra mer”.
Vem ska börja?
Bra fråga! Vem som helst, skulle jag vilja säga. Visst, vi har sophantering, miljöbilar och ekologiska produktionsmiljöer med mera. Men det hjälper inte så länge vi bara är enstaka nationer, med begränsade resurser och dessutom med begränsad makt. De länder som idag sitter på makten och den finansiella medel som skulle kunna driva oss mot en global lösning vill inte hjälpa till att få planeten att återhämta sig. Vi har länder som Indien, Kina, Japan, USA och länder i Sydamerika som har allt från vissa, till stora problem med miljön. På kort sikt drabbar det bara enskilda länder, invånare eller delar av befolkningen. Men på lång sikt så är både din och min tillvaro hotad.
Jag är ingen miljöpartist, miljöaktivist, trädkramare eller greenpeacemedlem. Jag är en tvåbarnsfar med en hyfsad utbildning och ett jobb. Jag kör en helt vanlig bil. Jag inte slått i mitt huvud eller druckit sprit. Jag har heller aldrig tagit droger. Men jag vet att det som väntar, kanske mig men framförallt mina barn är ett världsomfattande globalt hot mot miljön. Som lök på laxen så lever vi i en oviss tid av oro mellan nationer. Vi har länder som Indien och Pakistan som krigar över ett område (Kashmir) och betänk att båda länder har kärnvapen. Vi har länder som Nordkorea med deras ledare Kim Jong Il som inte skyr några medel att använda sina kärnvapen. Vi kan nog tacka Kina för att Nordkorea håller sig i skinnet. USA som agerar världspolis och skapar oro med sina påstådda “krig mot terrorismen”. Mitt i allt detta så finns det ledare i länder som inte bryr sig om vad som händer i omvärlden men som likväl skapar oro i sitt eget land. Jag vågar påstå att det är ett omöjligt uppdrag!
Finns det hopp?
Nej, det finns det inte. Jag ser inte hur vi kan komma till en punkt där alla är överens om att lösa ett globalt problem. Vi kan inte ens enas om saker som för mig är petitesser jämfört med vad som väntar. Dessutom har vi inte ens nämnt de hot som finns i yttre rymden. Vad har vi för hot från rymden då? Jo, vi har solstormar som spyr ut plasma ut i rymden och som är ett stort hot mot våra satelliter, astronauter, vårt eget elnät och all elektrisk utrustning (oavsett om det är inkopplat eller ej till elnätet!). Detta skulle givetvis får otroliga konsekvenser för vårt dagliga liv. Vi har kometer och annan materia från rymden som skulle få allvarliga konsekvenser om det nådde oss. Jag drar inte upp allting som hotar oss man kan spekulera länge i hur oskyddade vi är och då har jag nog bara räknat in det som hotar oss oavsett hur vi påverkar miljön.
Vad som är mest skrämmande är alla ursäkter för att fortsätta och försämra förutsättningarna för en återhämtning. Det är lite av orsaken till att jag inte tror det finns hopp för oss. Vi människor har gjort oss beroende av olika faktorer, tillämpningar och annat som gör att vi kan inte gå tillbaka till en tidigare punkt. Då skulle vi behöva gå tillbaka flera hundra år. Det skulle inte gå helt enkelt. Vägen tillbaka är helt enkelt för lång. Man kan givetvis tro vad man vill men efter att ha sett och hört vad världens ledare säger om det “eventuella hotet” från framtiden så hyser jag inga hopp för mänskligheten.
Hur långt kvar har vi?
Det är ingen som vet hur långt kvar vi har kvar att existera på denna planeten. Vem vet, kanske lär vi oss att anpassa oss till de förutsättningarna som framtiden har att bjuda på. Vi har anpassat oss till naturkatastrofer tidigare. Vi överlevde istiden och annat som hotat oss. Nu är det kanske inte så mycket förutom istiden som hotat oss men från tid och otid så har delar av världen om än i liten skala varit hotat av diverse naturkatastrofer. Jag hyser dock inga hopp då jag ser att vi inte förvaltar de chanser vi får. Det finns en liten skara människor som har insett hotet i framtiden och som driver frågor men få vill lyssna och de som lyssnar lyckas inte driva frågan på en nationell nivå. Visst man lyckas driva igenom “protokoll” och “avtal” men inget är så drastiskt att det har en inverkan. Förresten, vad gör det om vi källsorterar när Kina börjar slänga sina cyklar i diket och börjar köra bilar nu? Vad är nio millioner invånare mot över en miljard i Kina.
Nä, minna vänner. Jag hyser inget hopp för mänskligheten. Min tröst är att ju fler som vet om detta desto större hopp finns det. Ligger en viss ironi i detta.
