Musik Från Centrifugen

Det är svårt att få ord att bilda meningar just nu. Inte för att man är trött eller på annat sätt svårkoncentrerad utan för att det är så fruktansvärt mycket som hänt, som man vill få ut. Som 31 åring är man ganska härdad och har varit med om en del saker men fortfarande kan man bli riktigt nere av vissa saker.
Jag brukar inte skriva saker om mitt jobb på min hemsida. Jag brukar skilja mellan det privata och det som har med mitt jobb att göra. Nu har det hänt saker på mitt jobb som jag bara inte kan hålla borta och som jag känner att jag måste få ur mig. Det är inga hemligheter efter fredagens möte på jobbet.

Min arbetsplats heter Atea och ligger någonstans i Växjö. Där sitter jag på en avdelning som kallas Atea Hem-PC Support. På den avdelningen är vi en stor skara tekniker och medarbetare som dagligen hanterar inkommande och utgående samtal. Till detta kommer ett antal andra funktioner, bland annat min egen. Jag arbetar som ansvarig för utveckling av hem-sidor för beställning av Hem-PC åt företag. I mitt arbete kommunicerar jag med olika funktioner och arbetar mot olika personer, däribland alla tekniker. Detta är i grova drag mitt jobb.

I torsdags fick vi på hem-pc-supporten ett internt e-post-meddelande som talade om att supporten skulle stänga på fredag eftermiddag under en dryg timme för ett informationsmöte. Under mina 4½ år på Atea har man aldrig stängt supporten. Inte ens för utbildningar eller andra “evenemang”. Vi visste att något hade hänt och att vi skulle informeras om verksamhetens “framtid”. Strax innan mötet fick jag personligen veta att vad som än sades på mötet så skulle det ej gälla mig vilket fick mig att förstå att det handlade om något som vi spekulerat i sedan en tid tillbaka men aldrig trodde skulle hända.

På mötet blev vi informerade om att Tradimus förvärvat Ateas Hem-PC-support. Vad detta betyder eller om jag ens använder rätt ord låter jag bli oskrivet för stunden men om jag citerar så har “Tradimus köpt supporten” och med den all personal. Jag har haft lite andra funktioner och berördes således inte av detta. Jag har efter mötet kommit mer och mer till insikt vad detta innebär och just nu är det en tung helg som passerar. Man är närmast i chock. Flera kolleger jag talat med tar det hela lite med ro men en sak är gemensamt och det är att vi alla kommer att sakna tiden som varit.

Nyheten har inte nått alla i bygget än, då många var lediga, sjuka eller frånvarande av andra skäl. Upplevelsen av situationen varierar för alla men för en skara folk vet jag att den gemenskap som existerat på jobbet och som nu försvinner kommer att vara en stor förlust. Det är en sak om någon slutar och går till ett nytt jobb eller börjar studera. Men när en hel avdelning tas över av ett annat bolag och framtiden plötsligt blir oviss då blir det tungt. Jag kommer att försöka “smälta” vad som hänt under helgen men vet att detta är värre än de mardrömmar jag haft tidigare om vad som kan hända. Anledningen är ganska enkel. Jag kommer att bli kvar själv. Det kommer inte bli någon kvar som jag känner någonting gemensamt med.

Givetvis kan man sluta nya bekanskaper och man kan få nya vänner men det som varit är förlorat och det känns oerhört tungt just nu. Jag hoppas bara att det som varit inte glöms bort för det kommer att ta lång tid för mig att bearbeta detta eftersom jag blir ensam kvar av “gänget”.