Loading ...Många har hört ordet, få har upplevt det men fler blir det. Det handlar om panikångest. Ett “vanligt” uttryck bland ungdomar som har tonårsproblem och allmänt jobbigt i skolan. Jag vet att många ungdomar har problem, jag vet också att många vuxna har problem men är allt panikångest? För jag undrar om de som säger att de har panikångest verkligen har det, för så jobbigt som jag har det nu vet jag fan om många har. Jag känner personer som har panikångest så jag tänker inte omkullkasta teorin om mentala problem som övergår till fysisk form men jag känner också folk som säger att de har panikångest bara för att de känner sig nervösa.
Panikångest är inte att vara nervös. Inte heller är det alltid relaterat till något problem man kan tänkas ha i privatlivet eller på jobbet. Panikångest för mig är en plötslig nervösitet som yttrar sig fysiskt i en form som närmast kan förklaras som orsakslös nervösitet. Då undrar man kanske, då är nervösitet att ha panikångest? Nej, det är det inte alltid. Att vara nervös är en naturlig försvarsmekanism som gör att vi är mer alerta och tenderar att reagera på ett sätt som vi annars inte gör. Skillnaden ligger i att panikångest kommer utan orsak och oftast när man minst anar det. Man får en reaktion i psyket som kan kallas nervösitet men utan orsak till skillnad från vanlig nervösitet som grundar sig i en bakomliggande orsak.
Jag har fått många blanketter, broschyrer och lappar om panikångest men jag har inte orkat läsa igenom allt då jag känner att jag redan vet vad det betyder för mig. Jag skulle läsa allting jag fått om jag inte haft problemen, för att lära mig om det. Nu vet jag hur jag reagerar och ser inte någon orsak att bli påmind om problemen jag har.
En helt vanlig dag kan börja som det alltid gör med att jag går upp, gör mig i ordning och går till jobbet. Jag gör mitt jobb under förmiddagen, klockan närmar sig lunchdags, plötsligt känner jag att jag är nervös. Har inga som helst skäl att vara det. Jag kan ha fått lön samma dag, vunnit 2000:- på oddset och dessutom har min son fått sin första tand och börjat krypa. Vad är då orsaken? Bra fråga! Jag tar en liten kort promenad på jobbets lokaler för att se om det släpper, pratar med kolleger. Har jag inget att säga så yttrar jag mig ändå, säger något totalt meningslöst som “hello dude” eller “wassup” eller kanske till och med “I saw you on tv, and I think it was a porno”. Ja, vadsomhelst bara för att komma bort från tankar som förstärker min RIKTIGA nervösitet. För så är det tyvärr. Man får en ogrundad nervositet, pulsen går upp, man reagerar på att pulsen går upp blir mer nervös. Sedan kommer hjärtklappningarna, sedan andas man lite mer och plötsligt blir man yr och har man riktig otur så tror man att hjärtat håller på att stanna. Så löjligt egentligen för hjärtat styrs av primitiva signaler via hormoner och nervsignaler som inte vi råder över. Eller?
När jag först fick panikångest diagnosticerad fick jag preparat utskrivet som skulle lindra effekterna och göra mig lugn i de fall då pulsen skenade och dylikt. Må så vara att det hjälper vissa individer men för mig blev det värre. Jag vill inte gå in på detaljer men av personliga skäl tar jag aldrig mer något som är starkare än alvedon. Gör jag så blir jag orolig av det skälet, på grund av den upplevelse jag hade och på grund av den medicinering jag fick i början av min panikångestfyllda tid.
Numera försöker jag hålla min panikångest i schack genom mental träning men när den får överhanden så är det svårt. Dessutom förvärras det av andra psykosociala orsaker. Att jag dessutom snusar och dricker kaffe kan tyckas anmärkningsvärt då det förvärrar tillståndet en smula för att säga det minsta. På senare tid har jag fått stora krav på mig både privat och på jobbet. Jag har inga problem med att ha krav på mig. Som sambo och far till två barn känner jag att jag klarar mina åtaganden och skyldigheter. På jobbet likaså där jag har ett stort ansvar inom det område jag jobbar med. Det som ställer till det är när det introduceras okända variabler så att säga i en situation som jag inte har kontroll över så kan det skena. Det blir inte galet i hetans ögonblick utan det är på hemvägen eller väl hemma när man varvar ner som man får sina riktigt stora attacker. Dessutom är skillnad på panikattacker och panikattacker eftersom man kan ha många “små” men sällan de stora. De “små” får jag ofta på jobbet, dom är hanterbara och bara ibland kan jag besväras av dom så jag måste lugna ner mig. När det inte alltid går så går det oftast ut över mig när jag väl kommer hem.
Det trista numera är att det gått så långt så man reagerar på minsta lilla smärta eller ryckning i kroppen som annars är helt naturligt. Det är ett ständigt krig mot psyket. Man måste övertala sig själv att det inte är någon fara. Givetvis och inte så oväntat så är det svårt att övertala sig själv för man är ju inte schizofren. Det handlar om att tolka kroppens signaler innan hjärnan gör det. Låter konstigt eftersom hjärnan gör allt tänkande åt en så hur kan man då tänka innan hjärnan gör det? Det gör man inte men om man inte ger sig själv en förklaring varje gång man tror något är fel så hinner hjärnan skicka stresshormoner och annat till olika delar av kroppen och då är hela valsen igång.
Jag säger bara, ni som inte har panikångest (även ni som säger att ni har det men inte har det) kan skatta er lyckliga för här snackar vi om ett jobbigt tillstånd! Den enda tröst jag har faktiskt är mina barn som ger mig den ro jag behöver och gör att jag kan komma bort från verkligheten. En stund av lek med barnen ger mig den sinnesro jag behöver. Det hjälper inte mot mina panikattacker men den lindrar effekterna av dom vilket faktiskt är skönt.
Dags att varva ner!
