Musik @ Centrifugen

Detta borde inte komma som någon överraskning men utifall det gör så kör vi en liten repetition av vad jag skrivit tidigare:

Allting handlar om vilka länder man har råd att rädda och vilka som inte kan tillåtas ställa in sina betalningar. Fast i långa loppet handlar det om vad länderna i ”norr” vill utsätta sitt eget folk för just för att rädda länder i ”syd” som inte skött sin ekonomi eller som faller in i skuldkrisen. Genom att rädda länder i ”syd” så kommer man att försätta sig själv i en skuldkris som man inte har råd med och det finns inte heller någon opinion för detta. En uppdelning av Euron kan bli lösningen för att få en uppdelad monetär union.

Detta innebär att vi kommer få ett europeiskt A och B lag. Detta i sin tur innebär att vi troligen kommer att få se länder överge sin suveränitet mer än vad vi sett idag just för att kunna hantera dessa ”regioner”. Det som saknats för Euron är en politisk union. Eftersom varje land haft sina egna förutsättningar så har det inneburit att alla länder dragit åt varsitt håll. Risken med denna uppdelning är att man kommer tvinga länder ifrån suveräniteten (som om vi hade något kvar?) och in i detta ”regiontänk” och således få ETT Europa med EN valuta och EN politisk inriktning.

Tysklands Angela Merkel tillsammans med flera europeiska finansministrar snickrar i hemlighet på en, vad de kallar, vidareutveckling av det räddningspaket man nyligen tog fram på 750 miljarder Euro. Der Spiegel rapporterar om en tänkbar två-stegs plan som innebär att länder i gengäld för att de tillåts gå i kontrollerad betalningsinställelse måste ge upp en del av sin suveränitet, vi kan tänka oss att det handlar om begränsning av rösträtt i vissa frågor och att de förlorar en del av det mandat som definierar en suverän stat, i detta sammanhang handlar det om att de förlorar rätten att styra över sin egen ekonomi.

Her goal is to structure the plans as a further development of, rather than an alternative to the bailout package. Work on the project has already made a lot of progress. A concept based on preliminary work carried out by the Finance and Justice Ministries is already being circulated at the Chancellery.

If the plans are implemented, banks and investors will not be the only ones bearing the burden when countries in the euro zone encounter financial difficulties. The debt-ridden countries themselves will also have to make substantial sacrifices, and their governments will cede some of their power. The experts propose a two-step procedure. In describing the goals of this approach, Schäuble says: ”Whenever a company files for bankruptcy, the creditors must relinquish a portion of their claims. The same should apply in cases of national bankruptcy.”

The reformers expect the plan to have a deterrent effect, both for lenders and borrowers. If banks and private investors must anticipate that they may not recoup all of their investment, they will be more cautious about lending money to certain countries.

Those countries, in turn, will be forced to preserve their credit ratings if they hope to continue borrowing. The goal of the German government experts developing the plan is to straighten out a situation gone haywire in the midst of enthusiasm over the bailout program. ”The private sector should be involved in the procedure, so that taxpayers are not the only ones bearing the financial burdens,” the plan reads. ”The bondholder receives a risk premium through the coupon, so it should also have to bear this risk.”

Konstruktionen kring detta är väl inte helt klart men tanken är att i ett första steg om ett land inte kan fullfölja sina åtaganden så ska kreditgivare vara beredda på en ”haircut” som det kallas, dvs att man får mindre tillbaka än vad det var tänkt från början. Samtidigt ska ansvar också läggas på de länder som inte kan fullfölja sina åtaganden så det blir en delad börda. Det ska finnas incitament för en garanterad betalning av upp till hälften av det utestående lånet, mot att länderna också blir beredda på att betala en s.k. garantiavgift för den del av den garanterade betalningen som de inte kan betala.

The debtor country derives most of the benefit. Its financial burden declines, so that the government no longer has to incur new debts to pay off the old ones. This reduces the burden on government budgets, because the country can only borrow new funds by offering its lenders a higher risk premium. Because it blasts new holes into the government budget, this crisis surcharge can also aggravate the crisis.

But the creditors should also receive an incentive to accommodate a debtor nation. In return for waiving their claims, they are guaranteed a residual value of the bond, which would be no more than half its face value. The benefit to them is that they do not have to write off the entire bond. The debtor nation must pay a guarantee fee, which means that it also carries a portion of the burden.

Because less than half of debts are usually forgiven in a haircut procedure, the bankrupt countries are left with an ”original country risk.” This residual amount functions as a signal, because the country’s own bonds are still being traded. If this credit rating declines interest rates rise, and if it rises interest rates decline. In other words, investors, governments and bailout organizations are consistently aware of the market’s assessment of the situation.

Andra steget om detta incitament inte fungerar är att beröva länder kontrollen över statsfinanserna för att på så vis styra landet tillbaka till sunda statsfinanser. Detta är åtminstone tanken. IMF tillsammans med ett antal ”tankesmedjor” i form av Paris-, London och Berlinklubben ska komma fram med lösningar för de berörda parterna. Främst handlar det om Berlinklubben som kommer att ha hand om statspapper, obligationer och derivatinstrument som stater inte längre kan garantera. Vad man vill är att om ett land inte kan fullgöra sina åtaganden ens med hjälp av de incitament som man vill skapa så ska man genom dessa ”klubbar” och IMF ta över ett lands finanser och därigenom hantera detta utan att landet kan göra något på egen hand.

Det är en form av annullering av ett lands suveränitet om det kommer till andra steget. Huruvida denna situation förblir kortvarig eller långvarig beror till största delen till vad definitionen av sunda statsfinanser är. När det gäller EU och Eurozonen så är det begreppet tämligen ett okänt begrepp skulle jag tro. Oavsett så kommer bara vetskapen om dessa planer, när de blir kända, att skapa en politisk kris inom EU och särskilt Eurozonen. Inget land och än mindre folket får vi hoppas (om inte Idol hinner dra igång innan dess) kommer acceptera dessa premisser för att återskapa förtroende inom Eurozonen.

The concept by no means sells itself. If the project were organized under the auspices of the EU, it would face a high hurdle: The European treaties would have to be amended to establish the Berlin Club, which would require the consent of each individual member. This is not a process governments are keen to repeat after the experiences of the Lisbon Treaty.

Nevertheless, there is no way around pushing ahead with emergency planning, because the situation could come to a head more quickly than anticipated. The aid for Greece is subject to the Papandreou government fulfilling the EU and IMF requirements. The Greek prime minister is full of good intentions, but his measures have been relatively ineffective so far. Although the government is raising taxes and even introducing new taxes, revenues have fallen short of expectations. Strikes, like the one that was staged last Thursday, are constantly paralyzing public life and the economy.

In other words, it is quite possible that Greece will not fulfill the conditions and thus will receive no aid from the European fund. This could lead to a consequence that European leaders have been trying to prevent at all costs: a total national bankruptcy. And, if the reform package has not been implemented by then, it could end up being anything but an orderly process.

Man kan sammanfatta detta med några meningar. Först tvingade man länder skriva under Lissabonfördraget (ordet tvång är rätt ord i sammanhanget) för att senare inse att den innebar begränsningar som nu troligen tvingar EU att behöva ratificera Lissabonfördraget eller helt enkelt skapa ett nytt fördrag med stöd för denna ”Berlinklubb” och de incitament man vill få till stånd. Problement med allt detta är att man inte har tid. Om något ska komma på plats så har man tidiga hösten på sig och därefter kommer troligen både Spanien och Italien att hamna på fallrepet och dra hela Eurozonen med sig.

Slutligen ska sägas att Lissabonfördraget i sig var ett sätt att ta ifrån länderna deras suveränitet då den innehåller lagar och förordningar som står över medlemsländernas lagar. Cornucopia? har sammanfattat innebörden av Lissabonfördraget för oss här i Sverige på ett bra sätt. Man kan ana att om inte detta (Lissabonfördraget) räcker utan de vill införa ännu hårdare regler och krav så kan man på allvar diskutera vad innebörden av demokrati är. Jag hävdar att vi lever i en pseudodemokrati där våra folkfalda lyssnar mer på lobbyister än på folket men ändå kallar det för demokrati. Enligt ordboken så lever vi i ett system som snarare kan kallas för korporativism. Jag avslutar med ett citat från Wikipedia om korporativism som politiskt system:

I ett politiskt korporativt system är individens politiska fri-och rättigheter starkt beskurna; den parlamentariska demokratin, manifesterad genom principen ”en man-en röst” är icke-existerande; individens underordning under ”gemenskapen” och statsintresset, nationen, framhävs. Istället består den lagstiftande/rådgivande församlingen (beroende på utformning) av representanter för olika grupper i samhället, som till exempel näringsliv, arbetarorganisationer, sammanslutningar, församlingar och liknande. (I det fascistiska Italien bestod den ena av parlamentets två kamrar av representanter för korporationerna, medan den andra samlade det allenarådande fascistpartiets företrädare.) Ledamöterna kan vara valda av sina organisationers medlemmar, eller utsedda av deras ledningar. Den korporativa riksdagen handhar endast frågor knutna till ledamöternas respektive yrkesverksamheter. Avgörandena kan antingen vara beslutande, eller rådgivande. I det senare fallet är det statsledningen som fattar besluten, efter att ha vidhört den korporativa riksdagens åsikter. Systemet präglas således av en påtaglig elitism.

Källor:
http://mfc.elmberg.net/2010/06/21/frankrike-och-tyskland-tittar-pa-en-losning-att-dela-upp-euron/
http://www.spiegel.de/international/europe/0,1518,705959,00.html
http://cornucopia.cornubot.se/2009/10/inneborden-av-lissabonfordraget-sverige.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism